Nu till något helt annat!

Google Analytics är ett underbart verktyg, man kan följa hur många "klick" man får på sin sida.

På andra håll i cyberrymden så har man via statistik kommit fram till att skandaler är det som ger mest "klick" per tråd.

Här uppe i den kristan nymoralismensvagga kan vi däremot konstatera att så ej är fallet.

Flest "klick" sedan bloggstart har by far rapporteringen av bouldertävlingen och medföljande resultatlista. Det glädjer mig. För samtidigt som jag tycker att föregående tråd var viktig och jag inte hoppas att frågan glöms bort, så är det ännu viktigare att inte bara fokusera på det negativa.. speciellt i tider som denna.

Därför är jag glad att kunna medela att IKSU Klättring kommer att annordna en bouldertävling på IKSU lördagen den 14 mars. Som vanligt så är det klassiskt Total Boulder-format som gäller.

Sist det begav sig så delade Cajsa Nilsson och Susanne Westerlund på guldpengen i damklassen och Mikael Andersson bland herrarna. Tävlingen hade totalt mellan 60-70 deltagare, trots att tävlingen hölls på en söndag. Förhoppningsvis så kommer beslutet att denna gång ha den på en lördag göra att fler har tid att komma loss.

Så se nu till att komma ifrom på det ena eller det andra sättet, så hoppas jag att vi ses i mars (om inte tidigare)!!

En reflektion från moralens högborg

Så var det äntligen dags!

Sharma kommer till Sverige, alla applåderar, alla vill dit.. så även jag.

Jag är den förste att säga att jag tyckt att det vore rätt ballt att träffa snubben. Han är trots allt den största ikonen inom bouldering och sportklättringen just nu och har så varit under en längre tid.

Fast samtidigt så kan jag tycka att det är aningens underligt och samtidigt lite ironiskt att det är svenska klätterförbundet, tillsammans med 8a.nu, som står för detta arrangemang.

Jaja, jag vet att jag gräver efter väldigt gamla lik i garderoben, men jag har svårt att förstå hur förbundet kom fram till att man ville bjuda in just Sharma för att föreläsa om träning. Att 8a.nu ville bjuda in honom förvånar mig inte det minsta. Nu tänker jag inte på att han är Mr.Lifestyle (lifestyle exkluderar inte per automatik träning), utan det är med tanke på hans dopingavstängning 2001 (pga att testast positivt för cannabis).

Japp, old news deluxe, men när allt kommer omkring så är SKF en del av Riksidrottsförbundet, RF. Så antar jag att samma dopingpolicy gäller för SKF så som för övriga förbund? Eller är det svårt att hitta igen klätterförbundets anti-doping policy på deras hemsida på grund av att det helt enkelt inte finns någon?

"Ja, men han tävlar ju knappt längre.. och förövrigt var det åtta år sedan" tänker jag. Visst, det ligger något i det. 2001 gjorde han ett felsteg, tog sitt straff och har antagligen kommit på andra tankar och fimpat för gott. Så vad är min poäng?

Samtidigt som jag är fullt medveten om att det inte är min ensak vad en annan klättrare gör på sin fritid, så kan jag tycka att ett förbund och stor klättersite bör tänka över en eller helst flera gånger på vad deras handlingar sänder ut för signaler till sina medlemmar, både gamla och unga.. framförallt de unga.

För hur hade du tänkt om friidrottsförbundet, i sammarbete med (låt säga) DN Sport., bjudit in Marion Jones för att hålla i ett träningsseminarium?

Same, same, but different..

Såg att Snygg-Micke laggt ut sitt recept till framgång på sin blogg.

Eftersom att jag inte heller har så mycket att skriva om (förra inlägget var också en konsekvens av det) så tänkte jag att det kanske finns någon stackare där ute som finner intresse av att få se min variant av "Calles special".

Innan jul var det mest fokus på uthållighets träning i november månad. I december så handlade det om att förbereda kroppen på hårdare träning.

Det innebar tre gympass, tre ordentliga bulderpass och två dagar med aktivvila och bålövningar i veckan. Jag lade även in deadhangs och stretch.

Efter nyår så började jag verkligen få till träningen tycker jag. Jag gjorde då så att jag splittade upp dagen, med att försöka köra styrketräning på förmiddagen. Detta har fungerat väldigt bra för mig, då kroppen bättre hinner ta igen sig mellan passen. Sex timmar mellan passen verkar vara the shit. Då är det bara att köra fullt fräs båda passen.

Nu för tiden så ser mina veckor ut ungefär så här:

Måndag förmiddag: Styrketräning av bröst och tricpes. 5 övningar. 3 set med 4-6 repetitioner.
Måndag kväll: 250 move uthållighetsklättring. 100-150 move bulders. Deadhangs 10-15sek 3 finger Open och closed.
Tisdag kväll: 200-250 move uthålligetsklättring. Bålövningar och antagonister.
Onsdag förmiddag: Styrketräning av axlar och ben: 3 övningar axlar. 3 set med 4-6 repetitioner. 3 övningar ben 2 set med 10-12 repetitioner.
Onsdag kväll: 300 move uthållighets klättring. 100-150 move bulders. Avlåsningar och typewriters.
Torsdag kväll: 200-250 move uthålligetsklättring. Bålövningar och antagonister.
Fredag förmiddag: Styrketräning av rygg och biceps. 5 övningar. 3 set med 4-6 repetitioner.
Fredag kväll: 350 move uthållighetsklättring. 100-150 move bulders. Deadhangs 6-8 sek 3 finger Open och closed med vikter.
Lördag: Vila
Söndag: Vansinnespass med Hassemannen.

Ungefär så här har det sett ut. Vissa dagar har uthållighetsklättringen blivit ersatt med motionscykel eller rodd på "vilodagarna", mängden bulders och övrig klättring har varierat beroende på dagsform, eftersom att styrkepassen ibland har skett senare på eftermiddagen, vilket för mig gör klättringen väldigt jobbigt att klara av.

Precis som i Mickes fall så har jag planerade viloveckor och de hårda veckornas innehåll planerar jag aldrig mer än 2 veckor framåt. Precis som för Micke så kommer jag att förändra innehållet i min träning för att bli mer och mer fokuserad på klättringsbiten ju närmare utesäsongen jag kommer.

Egentligen så kan man se det mesta av min planering träningsmål. Jag justerar efter om det blir för tungt eller för lätt, annars anser jag så gör man sig själv en otjänst. Det viktigaste är att lyssna på kroppen och ta dess signaler på allvar.

All träning och planering är för mig rätt meningslös om den leder till att man tränar sönder sig vecka två.. eller nio för den delen. Visst kan olyckan vara framme, men överansträngning bör man planera för att undvika, alternativt planera om för att motverka.

Sen så måste man även komma ihåg att käka ordentligt om man tänkt träna hårt. Visst kan man gå på diet.. men att köra dubbla pass om dagen och samtidigt hålla igen på näringen.. det tror jag inte riktigt på.

Håller jag på att förlora förståndet?

Kan det vara så illa?

Ja, jag tror nästan det. Timmar av platskramande på IKSU har lämnat mig i ett bedrövligt och skamfullt tillstånd. Jag kan inte sova längre.. nä, jag kan inte!

Så här i efterhand så undrar jag vad det var som slutligen skrämde iväg allt vett från mitt sinne, kan det ha varit det där eviga dunkandet av basketbollar mot parketten. Eller kan det ha orsakats av den där smygande, tunga och basiska dimman av krita som så saktliga fyllt mina lungor. Eller kan det ha varit de vansinniga och absurda falsettjuten på japanska från Umeås kendoklubb var eviga torsdag.

Nä, jag tror faktisk att inga av dessa plågor hade någon som helst påverkar på mitt fragila sinne.

Jag tror att det var .. insikten.

Insikten om att om Kvarkenbron skulle ha byggts så skulle det inte bara gå snabbare och vara långt mycket billigare att fara till Vaasa för att bouldra i ett av Finlands finaste områden, utan även ha ca 20 mil kortare väg till Åland..

Om jag bara inte hade öppnat upp Google Maps idag... om jag bara inte hade..