FA hets, eller skit in, skit ut

Igår fick jag ihop ett rätt gammalt projekt. Det var aldrig frågan om att jag hittat en drömlinje rent estetiskt. Den är långt från det. Men där jag först började jobba på den så föreföll linjen befängd. Första tanken var att lägga upp någon form av häl eller tåkrok ut till höger i några av juggarna för att underlätta klättringen.

Mot detta infall sa Jonas Wiklund bestämt nej, med motiveringen att det skulle vara rena linjer skilda från varandra på den lilla klippan. Då Jonas både var local och umeås klättersällskaps ålderman var det inte mycket att orda om, handsken var kastad, bara att skrida till verket.

Eftersom att det faktiskt finns riktigt fina linjer bredvid denna, Mobilt arbete och dess sittstart är riktigt fina linjer, så var det först nu denna säsong som jag började att verkligt fokusera på just denna linje. Innan dess var detta alltid det man avslutade dagen med att köra på. Ofta dök då tanken upp på att detta var "next-level-shit", potentiellt min första 8A+.. eller kanske mer? Antar att jag fick min slev av hybris serverad.

Nu efter några sessions denna vår så började betan slutligen sätta sig, så känns det som att den faktiskt landar på den grad jag avskyr mest.. 7C+. Den är nog hårdare än Enjoy (bara att lätta häcken från backen är värre än det ser ut), men tror inte att den når hela vägen upp till 8A. Så jag går mot mina egna principer och slår ett slag för plusgraden.

Hursomhelst, här har ni beta, tillsammans med lite extra-shit:

3 - The movie from The Umeå Show on Vimeo.

Slutlig kommentar till namnet (Jonas verkade oförstående till detta). Eftersom jag inte själv fick välja hur linjen skulle klättras, så tog jag mig friheten att själv välja det namn jag bäst tyckte reflekterade linjens klättring. Man kan inte få allt :)

Skönt att vara tillbaka

Första besöket i Mosjön var klart godkänd. Anmarschen underlättades avsevärt av att några lokala skoteråkare kört upp ett spår som går halvägs upp till stenarna, vilket var mycket tacksamt. Solen sken dessutom och gav tillräckligt med värme för att man skulle kunna sitta och vila mellan pressen i t-shirt.

Nästan så att man började fundera om säsongen slutade samtidigt som den startade?!

Skämt åsido, friktionen var sjukt bra. Där det inte var is eller smältvatten d.v.s., för tyvärr så var det fortfarande en del snö kvar på stenarna, men till påsk så skall nog majoriteten av större stenarna gå att toppa ur, och problem som Hyberborea var helt framtinade.

I och med att jag på förhand visst att det troligen skulle vara mer eller mindre omöjligt att toppa ur någon av problemen på grund av snö och is så spenderade jag dagen med att testa igenom de projekt som jag tränat inför i vinter.

Stora målet för året är länken mellan Mumana Assis och Nirvana. En 18-flytt lång resa utan vettiga vilor. Starten är en lurig 7C+ sekvens på 6 flytt för att ta sig in i Nirvanas startgrepp (varav 3 skiljer sig från sekvensen i Mumana assis) och där den stora utmaningen nog blir att utföra Nirvanas krux som flytt nummer 14. Efter en ordentlig uppvärmning så gick första länken ner efter 5 försök, men sedan snöade jag helt in på matchningen in i Nirvanas startgrepp. Jag tror mig komma ihåg hur det skall göras, men fick inte till det denna dag. Bättre lycka nästa gång.

Mål nummer två är Armins fina sittstart till Soulweeper. Ett problem i 8B-regionen med en riktigt hårt krux. Dessvärre var denna linje för blöt för att jobbas på, med jag fick i alla fall klämma på några av greppen.

Dagen avslutades istället med att gå igenom flytten på sittstarten till Return to Sender Assis. Vilket påminde mig om vilket sjukt fint problem det är.

Tack Lorden för de fina bilderna

Stenarna - TUS: 6 - 2

Magiskt ställe det där Stenarna ... man får bara fler projekt på sin lista för varje besök.

Foto: Falun-Mange är nära en "vänstervariant" av sittstartsprojektet till Tricky

En gång är ingen och två är en ovana ... SID klättras i vanlig ordning som avslutning på en drygt fem timmar lång klättersession.
Jag blev informerad om att vi klättrade fel väg ut vid förra besöket så vi tog en detour på vägen tillbaka enbart för att få testa den korrekta avslutningen. Helt klart värt det. Det som med vårt tidigare felaktiga linjeval kändes mest som ett antiklimax blev med rätt local-info ett riktigt trevligt avslut.

SID (revisited), Stenarna, Skellefteå from The Umeå Show on Vimeo.

Fantastiskt vilka trevliga linjer som göms i Stenarna. Återbesök blir nog inom en snar framtid.

/H

Regn

Ett tyvärr alltför gångbart citat: Regn är skit!

I ett surt Mosjön så tragglar vi vidare med några små framsteg på bla sittstarten till Nirvana. Som det ser ut så är man hyfsat sliten när man kommer in till Nirvana's startgrepp. Det bådar tyvärr inte gott. Känns som att man måste lyfta sin toppkapacitet ett par pinnhål. Här kan man snacka om milsvid skillnad mellan att länka flytten till att sätta hela skiten.

Dagens "nästan där" förärades av självaste Heinrich "fladderfot" Harrer på dyno-projektet på lilla stenen.


Foto: Dynokungen


Foto: Fladderfot parerar en king-swing

/H

Tiden flyger fram i en fruktansvärd hastighet

Så är det faktiskt. Det har varit lite upp och ned vända världen här uppe på sista tiden. Så det här inlägget blir ett inlägg med ett stort innehål, i en liten förpackning.

Det hela började med att jag fann mig själv i mitt livs form. Jag var ostoppbar. Men plötsligt säger ena fingret "aj" och istället för att ladda inför att testa sittstarten till Nirvana, så fick jag finna mig i att se fram mot att återigen kunna hänga ens i en stång utan att känna "aj". Inte så muntert.

Vad göra?

Helgen resmål var redan bestämt. Mosjön, med finfrämmande på intåg! Det var bara att packa in Therese, Magnus och Wiklund (den siste glömmades nästan bort) i bilen och susa ned i den svart faran på lördagen. På plats väntade David Hallman, Patrik Olander och Teemu Miettinen, vilka var i full färd med att testa alla problem. En taktik som testats förut, med blandade resultat. Så även denna gång. Teemu såg riktigt vass ut, gick ut stenhårt med en fin flash av den aviga Return to Sender 7B+! Det såg även bra ut på sittstarten, men där ville det sig inte riktigt.



Teemu var även grymt nära på I Skuggan av Eden 7C+, vid två tillfällen. Det absolut sista flytten gäckade honom två vid två tillfällen. Resten av truppen fick det lite tuffare, men David lät sugen på ett återbesök. Oddsen för ett bättre utfall vid nästa besök är nog goda, då betan på alla problem verkade sitta rätt bra mot slutet.

Therese testade ett annorlunda upplägg med att inleda dagen med en 2 timmars belägring av Soulweeper 6C/7A, följt av en 30 minuters sovpaus. Efter uppvak gjordes en snabb bestigning av Volbeat 7A. Klockrent upplägg!

För egen del så byttes förtvilan mot förundran. Kände direkt att det inte skulle bli en milimeter klättrat på sittstarten till Nirvana med mitt dåliga finger. Istället fick jag lära mig att jamma av Doktor Wiklund. Min första jamhandske var inte på långa vägar lika imponerande som den nya linjen som vi återfann (den hade redan hittats av Lorden och Hasse). En till synes klinisk ren off width i ett vattenslipat granittak. Inte mycket att klaga på.



Nu vet jag förvisso inte om det jag höll med kan kallas för klättring. All fokus gick åt till att försöka sitta kvar i jammen. Så för egen del handlade det mest om etablering i sprickan. Men Jonas intygade att linjen erbjöd fin klättring, rätt tung dessutom, kanske rent av en framtida klassiker(?). Vilket gör att jag inte känner mig allt för modfäld. Det där med att ta sig från jam till jam, verkar vara ett projekt för framtiden.

Men först skall fingret testas igen. I morgon bär det av till Ökberget.

Snöslask och ny beta

Årets premiär i Mosjön i söndags blev en succé, men för egen del så höll den på att sluta i fiasko redan innan den börjat. Att glömma storskona hemma var inte den bästa starten då anmarchen utgjordes av 1 km pulsande i sockersnö upp till knäna. Däför var det inte undra på att de nya besökarna, Magnus, Clas och Stefan, var rätt skeptiska på vägen upp till området.

Men jag tror att även de tyckte att det var värt besväret. Stenarna hade iofs inte hunnit torka upp helt och hållet, men i taket på den stora stenen så kunde vi i alla fall jobba in flytten på två av stenens fina linjer, Shangri-La och Mumana.

Dagens höjdpunkt var att Magnus listade ut betan till sittstarten på Mumana. Två stora flytt, en häl- och en tåkrok, vips så är man inne i i ståstarten, utan att förvirra sig ut alltför mycket på aretén. Flytten var inte gratis, men efter en del jobb så länkades flytten, men en blöt urtoppning förhindrade några seriösa press. Hursom heltst så är sittstarten är ett riktigt fint problem som jag ser fram mot att få köra på igen.

Säsongens sista projekt?

Jag vet inte varför det alltid blir så här den här tiden på året. Man hittar ett nytt projekt som man nästan kan göra, precis när säsongen går mot sitt slut. Men allt jag behöver är en session med bra stick, då går den ner!





Projektet går under arbetsnamnet Nirvana Indirect, grad ligger troligen i 7C+/8A regionen.

[EDIT: Hasse was here]

Bonusstick

Lorden kallar Mosjön för Magic Woods. Igår gav området skäl för namnet. Regn från klarblå himmel, velcro-stick, myggfritt och projektstängning i juni!

Return to Sender assis - final call from Linus Malm on Vimeo.

Dessa tider

Sedan Fontresan så var det först stort fokus på Return to Sender assis. Det har varit galet nära på tok för många gånger. Till slut så fick detta mig att åka iväg för att testa problem på andra ställen, närmare bestämt Bodins hemmadomäner, Sundsvall. Dessvärre så har de senaste två besöken mest resulterat i klättring inomhus, på grund av det instabila vädret. Men jag kan säga att Bodins senaste projekt bredvid Saga är ett riktigt fint projekt. I mina ögon är till och med finare än Saga själv.. således Norrlands finaste problem i de högre graderna???

Jag har inte frågat 8a.nu om detta uttalande är ok ännu, så jag är lite försiktig..

Här kommer i vart fall en teaser från filmandet från vårens resa till Font. Enjoy!

Font Teaser from Linus Malm on Vimeo.

EDIT: Verkar som att Bodin slutligen fick knyta ihop påsen på projektet, med namn Nangilima. Grattis!!

Fontanresa

Äntligen har TUS fått tummen ur och bokat Gite i Font v13-v15.

Nu jävlar ska det tränas!

*Edit Linus: Japp, det luktar revansch! (Bilden är stulen från Henke)

*Edit Hasse: Nope, jag har inget otalt med Font. Men du kommer att få uppleva en oschysst combo av norrlands-spot och DAB'ande på dina sends ;-)

Rensningsarbetet har bara börjat.

Kanske vet vi mer om vad stenen erbjuder efter helgen

Annorlunda

Hasse skrev tidigare om att graderingsteoretikerna här uppe har lidit av Mosjö-syndromet den senaste tiden. Nu hävdar jag att även blockjägarna här uppe är drabbade. Kanske går det inte att komma ifrån att Mosjön är vår måttstock numera. På både gott och ont.

Så när vi nu hittar en ny bjässe, denna gången i Botsmark, så försöker jag nöja mig med att konstatera att den framför allt är annorlunda. Varken bättre eller sämre än något annat, men (tack och lov) olikt det mesta som vi tidigare funnit runt umeå.

Alltså är den bra.

Ny klättring = nya teknik = utveckling.

Jag gillar utveckling.

Projekt Mosjön

Ett nytt projekt är under utveckling på stora stenen. Precis som alltid så är alla projekt i det området öppna och vi ser särskilt besökare med grav form av FA som extra välkomna.

Projektet delar starten samt de fyra första flytten med Nirvana och delar utsteg med Mumana. Den vise mannen säger att det rör sig om en tragisk variant, och det stämmer nog i de flesta fall, förutom då just på denna sten. Kärnan i problemet är nämligen de tio spektakulära förflyttningar som krävs för att ta sig mellan problemen. Idel högklassig klättring farligt nära den åttonde graden.


Fotograf: Jonas Wiklund

PS. Säsongen har precis startat i Norr, vilket man kanske inte kan säga söder om dalälven. Gästfrihet och guidning finns. DS.

PS2. Ännu är ingen sittstart är etablerad. Vissa tycker att sittstarter kanske inte ger så mycket men när man som i Nirvana-fallet får ytterligare 7-8 förflyttningar så ter sig sittstarter annorlunda. Vi har helt enkelt inte hunnit med. DS2.