Tiden flyger fram i en fruktansvärd hastighet

Så är det faktiskt. Det har varit lite upp och ned vända världen här uppe på sista tiden. Så det här inlägget blir ett inlägg med ett stort innehål, i en liten förpackning.

Det hela började med att jag fann mig själv i mitt livs form. Jag var ostoppbar. Men plötsligt säger ena fingret "aj" och istället för att ladda inför att testa sittstarten till Nirvana, så fick jag finna mig i att se fram mot att återigen kunna hänga ens i en stång utan att känna "aj". Inte så muntert.

Vad göra?

Helgen resmål var redan bestämt. Mosjön, med finfrämmande på intåg! Det var bara att packa in Therese, Magnus och Wiklund (den siste glömmades nästan bort) i bilen och susa ned i den svart faran på lördagen. På plats väntade David Hallman, Patrik Olander och Teemu Miettinen, vilka var i full färd med att testa alla problem. En taktik som testats förut, med blandade resultat. Så även denna gång. Teemu såg riktigt vass ut, gick ut stenhårt med en fin flash av den aviga Return to Sender 7B+! Det såg även bra ut på sittstarten, men där ville det sig inte riktigt.



Teemu var även grymt nära på I Skuggan av Eden 7C+, vid två tillfällen. Det absolut sista flytten gäckade honom två vid två tillfällen. Resten av truppen fick det lite tuffare, men David lät sugen på ett återbesök. Oddsen för ett bättre utfall vid nästa besök är nog goda, då betan på alla problem verkade sitta rätt bra mot slutet.

Therese testade ett annorlunda upplägg med att inleda dagen med en 2 timmars belägring av Soulweeper 6C/7A, följt av en 30 minuters sovpaus. Efter uppvak gjordes en snabb bestigning av Volbeat 7A. Klockrent upplägg!

För egen del så byttes förtvilan mot förundran. Kände direkt att det inte skulle bli en milimeter klättrat på sittstarten till Nirvana med mitt dåliga finger. Istället fick jag lära mig att jamma av Doktor Wiklund. Min första jamhandske var inte på långa vägar lika imponerande som den nya linjen som vi återfann (den hade redan hittats av Lorden och Hasse). En till synes klinisk ren off width i ett vattenslipat granittak. Inte mycket att klaga på.



Nu vet jag förvisso inte om det jag höll med kan kallas för klättring. All fokus gick åt till att försöka sitta kvar i jammen. Så för egen del handlade det mest om etablering i sprickan. Men Jonas intygade att linjen erbjöd fin klättring, rätt tung dessutom, kanske rent av en framtida klassiker(?). Vilket gör att jag inte känner mig allt för modfäld. Det där med att ta sig från jam till jam, verkar vara ett projekt för framtiden.

Men först skall fingret testas igen. I morgon bär det av till Ökberget.