fredag 28 augusti 2009

Detta var tydligen mitt år

Jag är inte den som brukar tycka så jävla synd om mig själv men nu tycker jag att jag i alla fall gjort mig förtjänt att lätta mitt hjärta. Dock så måste jag i sann jante-anda påpeka att det finns folk som har det sjukt mycket sämre. Hursomhelst så är ju bloggen publik och de som följer bloggen finner tydligen ett vardagligt mervärde i att få ta del av den lilla människans problem. Håll tillgodo;

1) Två jubelåsnor drar ner till sydligare breddgrader och bränner av årspremiären, långt tidigare än många av de lokala förmågorna. Visst var det kul och sista presset innan hemresan så ... muskelbristning triceps!

2) Ett hyfsat antal veckor med enbart rehabiliteringsklättring och formen är på ingående. Eller kanske mer än så; formen är ruskigt bra, bättre än någonsin ... jag ska bara göra ett press till och ... rupturerad muskel/infästning latsen.

3) Ett par månader senare och jag kan äntligen hänga fritt. Ett par veckor ytterligare och jag kan till och med hoppa till grepp utan att det gör allt för ont. Sedan ett pass med Linus och Fjodde; otroligt vad kul det var och fantastiskt att jag inte verkar ha blivit märkbart svagare av allt uppehåll. Skyndar mig hem från jobbet för nu ska vi till Mosjön och göra viktiga förberedelser inför höstens prestationssäsong ... vurpa och kraftigt stukad nacke!



Och där befinner jag mig ännu! Men inte är jag den som ger upp ...



Och på tal om att inte ge upp så har vi ett fantastiskt exempel från en av byarna hemmavid. Här kan vi snacka om "go", "framtidstro" och "laganda". Tydligen så för de en väldigt positiv och konstruktiv dialog med kommunens starka män.

1 kommentar:

Anonym sa...

De är int lätt när de är svårt.